lillalullan

för en gång skull känner ja ett lugn i min kropp ja inte kännt på väldigt lång tid.. att kunna sitta avslappnad o inte känna att ja måste "rädda världen"...  visst går min hjärna men inte i hundra.. känner en kännsla som inte går att beskriva.. Morgon dagen känns inte som ett bekymer som de alltid annars gör..
Dock kan ja aldrig sluta oroa mej för min omgivning...

Jag önskar att ja kunde göra så himla mycket mer, Men vet nån stands där inne att ja inte kan,. men de bekymrar mej inte lika mycket just nu.. Fast ja vet, ja känner ju mej själv den kännslan kommer inte vara för alltid..